Vi lämnar orangutangerna och The Nursery för att gå mot utgången. Klockan är strax fem och Rehabliteringscentret stänger för allmänheten.
När vi gått ett par hundra meter stannar maken och säger, ta fram kameran, en orangutang kommer strax att passera oss.
Tar fram kameran för att zooma och ser hur hon närmar sig där hon går på på staketet. Det är bara vi och orangutangen.
Min spontana reaktion är, “vad gör jag nu ?” Snart är hon nära och om jag ska få en bra bild måste jag tänka logiskt och snabbt ställa in kameran.
Men jag är varken logisk eller snabb. Fotograferar med de inställningar jag har utan att veta vilka och hoppas på det bästa.
Orangutangen kan ju snabbt försvinna medan jag håller på att mixtra med inställningarna på kameran.
Nu är hon så nära att jag skulle kunna klappa henne men min reaktion är att av naturliga skäl låta bli.
Hon kikar lite nyfiket på mig och går sen lugnt vidare. Har aldrig kommit en orangutang så nära och kommer förmodligen inte att få uppleva det igen.
Här hade jag verkligen tillfälle att få riktigt bra bilder men min spontana reaktion gjorde att jag helt struntade i kamerans alla olika inställningar.
Det var istället ännu en gång upplevelsen i sig, att komma det vilda djuret så nära, som med råge överträffade besvikelsen över bildkvalitén.
Lovar !! Nu blir det inga fler bilder på Orangutanger, nu lämnar vi Sepilok och åker vidare. Den här gången med båt för att komma till vårt nästa mål.
🙂
Your comment is valuable❣️