Ville så gärna ta upp den lilla katten, hålla den i min famn, trösta, ge en gnutta trygghet och framförallt näring. Mamman som höll sig på lite avstånd såg nog helst att jag lät bli vilket jag också gjorde. Men det kändes verkligen som om den lilla kattungen behövde väldigt mycket omsorg vilket jag hoppas att modern också kunde ge, på en gisten brygga i en enkel liten by utmed Kinabatangan River på Borneo.
Den här helt underbara bilden är på något sätt surrealistisk. Blicken och ögonens storlek är liksom helt fel. Men jag är ju ingen kattexpert – ingen kattmänniska heller för den delen. Bilden förmedlar skräck och samtidigt förväntan i kattungens ögon. Ett underbart foto Anita!
Stackars liten … så fruktansvärt mager – och de där ögonen! Här vill man verkligen ta den lilla kattungen till sig och försöka trösta. En sorglig bild … men fin.
Men kära nån så eländigt mager och ledsen hen ser ut, stackars katt. Bilden är otroligt bra men den gör mig ledsen och förstår att du kände som du gjorde.
Nä, det kan jag hålla med om och vore det så skulle rosorna sakta men säkert falna. Det går upp och det går ner och vi gör vad vi kan för att hänga med i bergodalbanan 🙂
Men lilla missen… Den är verkligen mager. Men jag håller med Lena, allt är inte Disneyprinsessor och en dans på rosor, ibland är det bra att få se det också. Tänk på alla fotoutställningar med bilder på flyktingar, sådana bilder gör inte heller någon glad, men de behövs. Jag tycker att du gjorde rätt som lade ut bilden.
Ville så gärna ta upp den lilla katten, hålla den i min famn, trösta, ge en gnutta trygghet och framförallt näring. Mamman som höll sig på lite avstånd såg nog helst att jag lät bli vilket jag också gjorde. Men det kändes verkligen som om den lilla kattungen behövde väldigt mycket omsorg vilket jag hoppas att modern också kunde ge, på en gisten brygga i en enkel liten by utmed Kinabatangan River på Borneo.
Tack för din kommentar