Igår åkte vi till Matang Wildlife Centre som ligger i Kubah National Park några mil utanför Kuching. De vilda Orangutangerna är som vanligt de som imponerar mest. Är så glad över att jag fick med den här på bild, en människoapa, ett utrotningshotat djur, som för mig och många är både fantastisk och aktningsvärd.
Tag: Orangutanger
En glimt (48/365)
Den här lilla Orangutangen har varit med i min blogg tidigare i år men inte i fotoutmaningen så den får vara med igen. Har inte hunnit ta så många bilder ännu då vi bara varit här i Malaysia i några dagar.
Orangutanger finns bara här på Borneo och i Indonesien på Sumatra och att bara få en glimt av dem i sin rätta miljö känns stort. Egentligen heter dessa fantastiska djur Orang Hutan som betyder skogsmänniska.
Ett måste innan hemresan
Igår besökte vi Semenggoh Nature Reserv som ligger knappt en timmes bilresa från Kuching. Har vi varit här i två månader kan vi inte åka hem utan att besöka dessa fantastiska djur, Orangutangerna, som bara finns i regnskogarna här på Borneo och i Sumatra. Även om det inte finns någon garanti att få se dessa vilda djur är det ändå värt att ta sig hit. Bara att befinna sig regnskogen är en upplevelse i sig.
De är inte så lätta att fånga med kameran då de med sina långa armar oftast svingar sig mellan träden. Då gäller det att passa på när de är stilla, när de äter eller för tillfället vilar sig på en trädstam.
Orangutaner tillhör de mest intelligenta av primater, människoapan. De är vegeterianer och delar 97 procent av DNA med oss människor. Därav namnet, människoapa.
Dessvärre är det en utrotningshotad art. Största hotet är de stora områden av regnskog, Orangutangens enda hem, som skövlas för att ge plats åt plantager för produktion av billig palmolja. Men många kämpar för deras överlevnad och har man en gång mött dessa djur vill man gärna göra vad man kan för att dra sitt strå till stacken. I somras när vi var i Sabah valde vi att “adoptera” en ung orangutan via WWF.
260 Semesterminnen (180/366)
Nu är resan på Borneo slut för den här gången och vi är tillbaka till vardagen på Malta.
Har väldigt fina semesterminnen i bagaget och många intryck att smälta.
Vad minns jag som det bästa ? Den tropiska vackra naturen, den kryddiga goda maten, alla vänliga människor vi mött och sist men inte minst alla fantastiska vilda djur som vi har haft turen att se under våra ufärder i regnskogen. Störst var nog ändå känslan av att åter igen få möta de så skygga och dessvärre utrotningshotade Orangutangerna och jag är väldigt glad över att jag lyckades fånga den här livfulla människoapan med kameran.
Allt det här tillsammans gör att det inte kommer att dröja länge innan det är dags att packa resväskan igen.
😀
244 Reaktion (121/366)
Vi lämnar orangutangerna och The Nursery för att gå mot utgången. Klockan är strax fem och Rehabliteringscentret stänger för allmänheten.
När vi gått ett par hundra meter stannar maken och säger, ta fram kameran, en orangutang kommer strax att passera oss.
Tar fram kameran för att zooma och ser hur hon närmar sig där hon går på på staketet. Det är bara vi och orangutangen.
Min spontana reaktion är, “vad gör jag nu ?” Snart är hon nära och om jag ska få en bra bild måste jag tänka logiskt och snabbt ställa in kameran.
Men jag är varken logisk eller snabb. Fotograferar med de inställningar jag har utan att veta vilka och hoppas på det bästa.
Orangutangen kan ju snabbt försvinna medan jag håller på att mixtra med inställningarna på kameran.
Nu är hon så nära att jag skulle kunna klappa henne men min reaktion är att av naturliga skäl låta bli.
Hon kikar lite nyfiket på mig och går sen lugnt vidare. Har aldrig kommit en orangutang så nära och kommer förmodligen inte att få uppleva det igen.
Här hade jag verkligen tillfälle att få riktigt bra bilder men min spontana reaktion gjorde att jag helt struntade i kamerans alla olika inställningar.
Det var istället ännu en gång upplevelsen i sig, att komma det vilda djuret så nära, som med råge överträffade besvikelsen över bildkvalitén.
Lovar !! Nu blir det inga fler bilder på Orangutanger, nu lämnar vi Sepilok och åker vidare. Den här gången med båt för att komma till vårt nästa mål.
🙂
105 Huvet under armen (120/366)
262 Silhuett (118/366)
11 Att vinna (117/366)
Många av de orangutanger som kommer till Sepilok Orangutan Rehabilitation Centre är föräldrarlösa och i väldigt dåligt skick.
Efter att de är så pass stora och starka att de anses kunna klara sig själva släpps de ut fria i regnskogen. 
Men det finns många hinder på vägen för att arten ska ha möjlighet att fortleva och frågan är om de klarar av att vinna över alla de motgångar som finns.
Vi håller tummarna för det 🙂
83 Ge mig ett handtag (116/366)
Vi lämnar plattformen när matningen är över och beger oss till barnhemmet, The Nursery. Här hjälper man de som av olika skäl förlorat sin moder.
I naturen är ungarna helt beroende av sin förälder upp till nio års ålder och utan deras hjälp klarar de inte av att senare överleva i regnskogen. 
På The Nursery får de lära sig det väsentliga som att finna föda, bygga boplats och att klättra för att så småningom släppas fria i regnskogen.
En ovärderlig hjälp för att försöka rädda de utrotningshotade orangutangerna. Men skövlingen av regnskog, skogsbränder och tjuvjakt
fortgår och är idag de största hoten mot dessa fantastiska djur.
176 Lunch i det fria (115/366)
Bara ett stenkast från den gröna oas där vi bodde en natt ligger Sepilok Orangutan Rehabilitation Centre.
Här är stora delar av regnskogen orörd och orangutangerna lever fritt bortsett från i “The Nursery” där de
små får lära det som deras moder skulle ha lärt dem för att kunna överleva på egen hand i regnskogen.
Vi har besökt centret fyra gånger tidigare men det är lika spännande varje gång. Den här gången har vi tur då det är
väldigt få turister som trängs vid “the feeding platform”. Här läggs meloner och bananer ut två gånger om dagen.
De djur som kommer för mat söker sig hit frivilligt och lever som sagt helt fritt i den omfattande regnskogen.
För att det inte ska bli så mycket text har jag lagt in en länk för den som vill läsa mer.
Den här gången fick min förmåga att hantera kameran verkligen sättas på prov. Det är otroligt varmt, fukten dryper, det är motljus och solens strålar som
mellan träden letar sig fram till plattformen ger ständigt svåra reflexer. Bilderna blev inte bra men upplevelsen i sig överträffade besvikelsen med råge.
Vill du påskynda bildspelet är det bara att klicka på pilarna.
🙂
