244 Reaktion (121/366)

Vi lämnar orangutangerna och The Nursery för att gå mot utgången. Klockan är strax fem och Rehabliteringscentret stänger för allmänheten.IMG_2159-0När vi gått ett par hundra meter stannar maken och säger, ta fram kameran, en orangutang kommer strax att passera oss.
Tar fram kameran för att zooma och ser hur hon närmar sig där hon går på på staketet. Det är bara vi och orangutangen.

Min spontana reaktion är, ”vad gör jag nu ?” Snart är hon nära och om jag ska få en bra bild måste jag tänka logiskt och snabbt ställa in kameran.

Men jag är varken logisk eller snabb. Fotograferar med de inställningar jag har utan att veta vilka och hoppas på det bästa.
Orangutangen kan ju snabbt försvinna medan jag håller på att mixtra med inställningarna på kameran.IMG_2170-1Nu är hon så nära att jag skulle kunna klappa henne men min reaktion är att av naturliga skäl låta bli.

Hon kikar lite nyfiket på mig och går sen lugnt vidare. Har aldrig kommit en orangutang så nära och kommer förmodligen inte att få uppleva det igen.
Här hade jag verkligen tillfälle att få riktigt bra bilder men min spontana reaktion gjorde att jag helt struntade i kamerans alla olika inställningar.
Det var istället ännu en gång upplevelsen i sig, att komma det vilda djuret så nära, som med råge överträffade besvikelsen över bildkvalitén.

Lovar !! Nu blir det inga fler bilder på Orangutanger, nu lämnar vi Sepilok och åker vidare. Den här gången med båt för att komma till vårt nästa mål.
🙂

2016_grön

11 Att vinna (117/366)

Många av de orangutanger som kommer till Sepilok Orangutan Rehabilitation Centre är föräldrarlösa och i väldigt dåligt skick.

Efter att de är så pass stora och starka att de anses kunna klara sig själva släpps de ut fria i regnskogen. IMG_2120-0Men det finns många hinder på vägen för att arten ska ha möjlighet att fortleva och frågan är om de klarar av att vinna över alla de motgångar som finns.
Vi håller tummarna för det 🙂

2016_grön

83 Ge mig ett handtag (116/366)

IMG_2155-0 Vi lämnar plattformen när matningen är över och beger oss till barnhemmet, The Nursery. Här hjälper man de som av olika skäl förlorat sin moder.
I naturen är ungarna helt beroende av sin förälder upp till nio års ålder och utan deras hjälp klarar de inte av att senare överleva i regnskogen. IMG_2132-4-PS-1På The Nursery får de lära sig det väsentliga som att finna föda, bygga boplats och att klättra för att så småningom släppas fria i regnskogen.
En ovärderlig hjälp för att försöka rädda de utrotningshotade orangutangerna. Men skövlingen av regnskog, skogsbränder och tjuvjakt
fortgår och är idag de största hoten mot dessa fantastiska djur.

2016_grön

176 Lunch i det fria (115/366)

Bara ett stenkast från den gröna oas där vi bodde en natt ligger Sepilok Orangutan Rehabilitation Centre.
Här är stora delar av regnskogen orörd och orangutangerna lever fritt bortsett från i ”The Nursery” där de
små får lära det som deras moder skulle ha lärt dem för att kunna överleva på egen hand i regnskogen.

Vi har besökt centret fyra gånger tidigare men det är lika spännande varje gång. Den här gången har vi tur då det är
väldigt få turister som trängs vid ”the feeding platform”. Här läggs meloner och bananer ut två gånger om dagen.
De djur som kommer för mat söker sig hit frivilligt och lever som sagt helt fritt i den omfattande regnskogen.

För att det inte ska bli så mycket text har jag lagt in en länk för den som vill läsa mer.

Den här gången fick min förmåga att hantera kameran verkligen sättas på prov. Det är otroligt varmt, fukten dryper, det är motljus och solens strålar som
mellan träden letar sig fram till plattformen ger ständigt svåra reflexer. Bilderna blev inte bra men upplevelsen i sig överträffade besvikelsen med råge.

Vill du påskynda bildspelet är det bara att klicka på pilarna.
🙂

2016_grön