It’s not just plants and insects that I come across during my walks in nature with my dogs here in Paphos.
This is how I’ve been feeling lately, a little down.
And no, I couldn’t come up with a heading today.
Ingen bra början på året men det behöver ju inte betyda att det ska fortsätta så här. Känner en uppgivenhet i ett inre kaos som inte går att förklara. Tittar ut, solen skiner och vyn från huset är helt fantastisk. Gick en runda på tomten, plockade två passionsfrukter som fallit ner på marken och såg samtidigt att några av mina egenodlade tomater börjat mogna. Hundarna sover ännu fast klockan snart är tio.
Funderar på min tillvaro, inte har jag något att klaga på, kan inte ha det bättre. Ändå finns de där, de där känslorna av oro och missmod. Ensamheten har alltid funnits, den är inget nytt. Jag skriver sällan om mig själv och mina tankar på bloggen. Kanske borde jag göra det, kanske finns det någon där ute som lyssnar…
“Ensamhet är inte en längtan efter sällskap, utan efter besläktade själar.”
eller lite mer korrekt citerat;
“Loneliness is not a longing for company, it is a longing for kind.
And kind means people who can see you who you are, and that means they have enough intelligence and sensitivity and patience to do that.”
– Marilyn French
Medan jag suttit här och skrivit och funderat har hundarna naturligtvis hunnit vakna. Vi ska strax bege oss ut på den vanliga “morgonpromenaden” men den här gången ska jag inte ta med kameran, istället ska jag tänka. Fundera på och kanske komma underfund med vad jag ska använda den här bloggen till i framtiden.
Som den är idag känns den som “rena rama soppan.
Hej Anita
Vi har preeecis blivit klara med flytten och det mesta är klart. Lite mer fix av byggfirman skall det bli i lägenheterna, vissa saker har blivit leveransförsenade men ingenting som påverkar vårt boende så mycket.
Läser om dina känslor – och funderar över om det kan bli så efter ett stort och långvarigt projekt.
Kanske kommer T och jag att uppleva något liknande nu, efter ett år av förberedelser och flyttar.
En slags tomhet och en vana vid att hela tiden ha fullt upp, vad händer sen då…? Nu när “allt” är klart.
Varma hälsningar från Barbro (numera i Tranemo).
Stort grattis till flytten!! ..och tusen tack för att du delar med dig av dina funderingar Barbro.
Nej, jag tror inte ett ögonblick på att ni kommer känna någon slags tomhet eller “vad gör vi nu då”. Tvärtom, nu hinner ni istället med det som ni medvetet eller omedvetet kanske försakat. Hos mig är det annat som påverkar mitt mående, när det gäller huset så har vi fortfarande många projekt på gång och det känns bara bra. Har inte haft eget hus med en stor trädgård tidigare och en sak har jag redan lärt mig, sysslolös är man aldrig :)))
Önskar er båda en riktigt God fortsättning på det Nya året!!
Tack! ❤️
Det lät inte bra. Ensammhet kan man känna även om man inte är ensam. Själen lever sitt eget liv har jag lärt mej och efter pensionen blev det ibland lite jobbigt. Tycker om din blogg och alla vackra bilder du visar. Fanny och Felicia tycker jag om att följa och tiden går fort. Nu visar sej solen som jag inte sett på länge.
Styrkekramar från Minton och mej
Tack snälla Anki för dina vänliga ord.❣️
Hej vännen. Har tänkt på dej och hoppas du ser lite ljusare på tillvaron. Att inte ha någon att prata med och ventilera sina tankar är väldigt jobbigt. Har inga anhöriga eller vänner utan det är bloggen som gäller. Minton är min bästa vän. Du får gärna min mailadress om du vill.
Kramar från Anki o Minton
Om du visste vad jag gillar det citatet. Exakt så är det. Jag har haft många berg- och dalbanor sedan min man dog och det är snart 9 år sedan. Fast det finns en man i mitt liv igen.
Jag tror att vi är väldigt påverkade av pandemin, krig, allt blir mycket dyrare o.s.v. För mycket negativt runt omkring oss. Då är det lätt att hamna i negativa tankar rent allmänt också.
Hoppas du kommer underfund med vad exakt det är som gör dig så uppgiven och/eller vad det är som fattas.
Visst blir man påverkad av allt det negativa som sker runt om i världen, och samtidigt lite rädd. Berg- och dalbanor hör livet till. Tror jag vet varför jag känner mig som jag gör. Snart är nog allt som “vanligt” igen. Roligt att du funnit en ny livskamrat.
Tusen tack för din kommentar Kristallina.
Alla är vi så illa tvungna att gå genom ups och downs. Och du är down just nu. Att du känner dig ensam kan ju bero på att du just är det – ensam alltså. På Malta hade du ju också “bara” din man som sällskap. Och nu på Cypern är du i exakt samma situation. Då blir det ensam. Med tanke på hur världsläget är just nu så blir man inte gladare för det heller.
Bloggen är oskyldig, helt oskyldig. Den är så långt ifrån en soppa man kan komma. Bloggen är mera i balans än vad du verkar vara just nu;-)
Du skriver verkligen sällan om dig själv. Det kan du absolut ändra på om du känner för det. För vi läsare lyssnar ju alltid…
Tack för dina rader Beate.
Under väldigt många år tyckte jag att det fanns en positiv utveckling i världen. Men sedan några år tillbaka känns det som om utvecklingen har vänt och “allt” går i fel riktning med konflikter, krig, pandemi, klimatförändringar etc, etc. Då är det inte svårt att känna oro och missmod. Jag tror man påverkas mycket av det som händer runt omkring även om tillvaron “i det lilla” är bra.
Det är länge sedan jag var här, men jag kan konstatera att din blogg som tidigare är fylld av många vackra och på alla sätt fina bilder. Och det är ju positivt 🙂
Så här i efterhand hoppas jag att du (trots dina tankar´) haft en bra jul och önskar dig ett Gott Nytt År 2023.
Tusen tack för dina tänkvärda rader Claes och för dina uppmuntrande ord.
Hej Anita. Jag känner igen mig. Kaos. Inget att klaga på egentligen för min egen del, men, världen går åt fel håll. Jag har varit ledsen för miljöförstöringen sen jag var 11 år, men som vuxen blev det lite bättre, man lärde sig att förtränga…och för några år sedan fanns trots allt positiva saker att tänka på. För min del vände det nedåt igen med Trump och andra klimatförnekare. Och “Alternativ sanning” – man trodde inte sina öron. Och sedan kom allt det andra…pandemi, krig och oljelobbyn som klamrar sig fast vid det gamla. Pengar och makt. Men jag tror nog att de ändrar sig – katastroferna når dem också.
Jag tycker det är bra att inte alltid fotografera – utan fundera istället. Vi är tänkande och kännande människor, och det vore förfärligt om vi inte reagerade på allt elände. Hundarna är säkert gott sällskap och till stor hjälp att må bättre! Jag har bara en kvar, men en pärla, Milo. Jag försöker lära mig nya saker också, som att måla och rita (eller ta upp dem igen…). Aktivera mig. Men, du använder ordet “uppgivenhet” och det är det jag kämpar mot varje dag. Till slut sa min son till mig att jag måste ta medicin för att komma på fötter igen. Jag fick medicin när jag “gick i väggen” för 21 år sedan, så jag ringde in och fick samma som jag hade då i tre månader. Det fungerade då och det fungerar nu. Inget att vara rädd för. Allt är kemi.
Jag hoppas du får ordning på uppgivenheten och hittar många små ljus att ledas av! Försök glädjas åt varje dag i livet, svårt, jag vet, men alternativet är värre.
Kram och lycka till
Ann-Christine
Tusen tack Ann-Christine för att du delar med dig av dina tankar och funderingar liksom för dina konstruktiva ideer och förslag.
Kaos råder runt om i världen och det känns som att det bara blir värre, det går helt klart åt fel håll, medan “vi vanliga” tittar på. Försöker att inte tänka så mycket på det men det är nog inte möjligt att inte påverkas av verkligheten.
Medicin tar jag sedan länge, utan dem skulle jag nog inte sitta här. Hundarna betyder väldigt mycket och tar stor plats i min vardag liksom vår stora uteplats med alla växter, fruktträd och olika projekt där jag försöker aktivera mig för att göra det mer trivsamt och vackert. Det är rogivande att gräva lite i jorden och att se när det man planterat ger resultat. Det är något nytt för mig, har tidigare inte alls varit särskilt road av plantor förutom då att fotografera dem ;))
En bidragande orsak till mitt inre kaos tror jag är att det inte finns någon utomstående att prata med, visst har jag min man men det blir aldrig samma sak, vi har levt ihop i över trettio år nu och vi har det bra men vi människor behöver fler än en person att kunna bolla sina känslor och tankar med, någon att skratta, busa, bråka med, diskutera eller “bara” prata vardag med. Har inga vänner här på Cypern, det är maken, vovvarna och jag. Har tre systrar i Stockholm varav endast en som jag har en del kontakt med. Nu fick jag det sagt också.. 😉))
Återigen tack för att du tog dig tid att skriva. Nu ska jag gå ut i trädgården och se hur mitt fikonträd mår. Bladen har börjat krulla sig lite underligt. 😀
Kram och ha en fin fortsatt torsdag!
Då har vi liknande erfarenheter av trädgård! Jag var inte intresserad förut, men har sen ett par år ett växthus för tomater och gurkor, och övervintring för mina medelhavsväxter. Lite avundsjuk där – du har dem naturligt omkring dig! Krukväxter har jag över 140 stycken, och det är rogivande att pyssla med dem varje dag .
Det var roligt att utbyta tankar, Anita. Det gör jag gärna fler gånger.
Ann-Christine
Hoppas att du mår bättre idag, Anita. Uppgivenhet är en känsla jag känner igen, för mig är det kopplat till sjukdom, oork och värk, att aldrig nå fram till det jag vill ha gjort, att ha det vackert och rent omkring mig bland annat. Du sättre fingret på det viktiga i att ha vänner, någon annan att prata med än den man känner (eller tror sig känna) utan och innan. Det har ju varit många år nu med isolering och inte läge att försöka hitta nya vänner, som för dig efter flytten till en ny ö. Kanske blir det lättare framöver, vem vet om du kan hitta någon att prata med på dina hundpromenader om du söker dig till ställen där fler promenerar? Några ord utbytta om hundarna kan ju leda till något annat om man träffas oftare.
Jag känner också igen det du kallar känslan av kaos, för mig är det en inre stress som oftast ramlar på mig tidiga morgnar när jag inte kan somna om. Alla berg av sånt som inte blir gjort p.g.a av min och andras oförmåga.
Sen funderar jag också på detta med hur kontakter nuförtiden sköts via datorer och mobiler. Jag blir enbart stressad av SMS, snabbt, kort och själlöst, men för många är det nog lösningen på det så kallade vardagspusslet. De längre mejlen där man verkligen utbyter tankar och upplevelser tenderar att försvinna och telefonsamtalen likaså. En utarmning.
Varm kram från ett regnblåsigt Sverige.
Åhhh… den här långa kommentaren uppskattar jag sååå mycket. Känner mig just nu inte i form för att kunna prestera något svar men återkommer självklart.
Lovade att återkomma, har inte glömt bort dig.
Som jag skrev tidigare så uppskattar jag mycket att du delar med dig av dina tankar och känslor. När det gäller…..
…………………………………………
Sköt om Dig!!
Kramar från ett blåsigt men soligt Cypern.
Anita
Skönt att du mår bättre. För mig är det, som jag skrev, mycket hur jag mår fysiskt som påverkar måendet, jag vänjer mig aldrig trots att jag numera inte låter bli sånt som jag vet jag får straff för. Men fotopromenaderna sätter fokus på annat och ger livsglädje. Sköt om dig du också Anita!
Kram från ett soligt Sverige med några plusgrader.
I’ve never seen a locked tap before. Is there a shortage of water around there?
I’m glad you noticed. No, I don’t think shortage of water is the reason. Honestly, I’ve no idea.